jagochparis

Jag vet inte hur jag ska börja förklara SSP. Vilken avslutningsmiddag vi hade tillsammans ikväll. Det finns inte tillräckligt mycket med ord som kan beskriva hur bra ni är. Men Lisa lyckades jävligt bra ikväll men ett tal som gjorde att tårarna rann för man var så tacksam att ha fått träffat alla ni underbara människor. Nu är det inte många dagar kvar. Det här halvåret har gått alldeles för snabbt och man vet knappt var tiden har tagit vägen. Men de stunder som finns kvar i ens hjärta kommer man inte på långa vägar att glömma. Det är så många av er som har förgyllt mitt halvår och gjort det ännu lite bättre med era öppna armar. Fast jag inte har varit bästa kompisar med alla har ni ändå varit lätta att prata med, väldigt snälla och jag är vraiment glad att jag thar räffat er.

Fast skoltröttheten har tagit över har ni varit där och visat att det finns annat. Tack till er fina lärare som man har många gånger varit irriterad på men nu i slutändan kan jag medge att ni har varit underbara. Ni har inte bara varit lärare till alla oss alla utan också varit där som en stöd när livet inte går som det ska. Ni har mer varit våra kompisar än lärare. Idag när alla lärare sjöng egna påhittade sånger, dansade och var utklädda visste jag inte var jag skulle ta vägen. Det var det roligaste jag har sett på länge. Att vi är en sån stor familj på SSP att alla vågar släppa loss och vara sig själva. Den kunskapen har jag fått med härifrån Paris, att vara sig själv i alla lägen. Jag har växt till en ny person, enligt mig en bättre person som är mycket världsvan och har blivit mognar och tryggare i sig själv. För det har jag att tacka alla ni fina, elever som lärare, på SSP. Ni har gjort mitt halvår oförglömligt.