jagochparis

Verkligheten kommer ikapp en. Det kommer inte längre vara varje dag man åker förbi den upplysta triumfbågen när det är mörkt ute och det öser ner, bara för att ta sig hem. Det kommer inte vara varje dag man ser eiffeltornet långt borta när man går hem från en kompis. Det kommer inte vara varje dag man åker och sätter sig längs seine och äter glass i solen. Det kommer inte vara varje dag man besöker en del i Paris man aldrig har varit i. Det kommer inte vara varje dag man är på en lökig bar och börja snacka franska med några random killar. Det kommer inte vara varje dag man dansar så mycket att man får träningsvärk samma kväll. Det kommer inte vara varje dag man har picknick och äter baguette, ost och korv. Det kommer inte vara varje dag man besöker tiotals museum fast man inte ens är konstintresserad. Det kommer inte vara varje dag jag kommer få umgås med mina nya vänner. Det kommer inte vara varje dag jag kommer vara i Paris. Utan jag kommer inte vara i Paris om fyra veckor. Då är det slut.

Vi alla har den splittrade känsla av att få komma hem igen till Sverige. Finns så många fördelar. Det kommer bli så skönt. Men det finns minst lika många nackdelar. Att lämna denna staden och denna livstilen kommer bli jobbigt. Något man kommer längta tillbaka till.

Jag har fem prov/inlämningar kvar. Sedan kommer jag inte att ha någon skolan på tretton veckor. Tre veckor kvar av Paris. De tre veckorna kommer bli de bästa veckorna hitills. Ingen mer skola och måste, nu blir det att utnyttja dagarna till fullaste. Carpe diem.